Jacke & Gegga & ja
Alltvätten hittade min kavaj till slut! Jag behöver inte betala någon avgift. Inte för att dom lyckades tvätta bort fläcken, men ändå... fick den från Jackes golv, vem vet vad det kan handla om för gegga.
00-talets 15 bästa filmer
15. Oldboy (Park Chan-wook, 2003)
Hämndfilm med rasande puls. Det är det stora hjärtat inom som driver. Och Oh Dae-su har all anledning att låta impulserna styra.
14. Pans labyrint (Guillermo del Toro, 2006)
Fauner är underliga varelser, och fascister är ena riktiga skitstövlar. Inget undantag i Pans labyrint, som utspelar sig i Francos Spanien och är ovanligt våldsam för en fantasyfilm. Det är förmodligen därför jag gillar den så mycket.
13. The Darjeeling Limited (Wes Anderson, 2007)
Tre bröder åker till Indien för att finna sig själva - eller så tror i alla fall den mest omogna av dem. Det blir slutligen inte som någon av dem tänkt sig, vilket ger upplägg för en massa dråpligheter i denna vimsiga, rörande Andersonfilm.
12. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)
Filmen som fick brottas med Herzogs Grizzly Man om titeln "00-talets bästa dokumentär enligt lönnfet ålänning". Herzogdokun skildrar också galenskap, men The Devil and Daniel Johnston vinner på grund av att den inte ger mig oåterkallelig dödsångest. Man behöver inte vara särskilt intresserad av bipolärsjuke Daniel Johnstons musik för att uppskatta de knäppa bandanekdoterna med Jad Fair, Sonic Youth m.fl. Lika lätt är det att bli rörd av Johnstons ömtåliga inre, som tillåts lysa igenom alla hans dundrande åskmoln av ilska och förtvivlan, eftersom det här är en ärlig film som handlar om att vara människa.
11. Gran Torino (Clint Eastwood, 2008)
Fakta: allt Clint Eastwood gör och säger är coolt. Så om han bestämmer sig för att göra en film som är rolig, uppviglande, sorglig, brutal, ja, allt på samma gång - då blir den det. Plus cool.
10. Spirited Away (Hayao Miyazaki, 2001)
Animesagan om tioåringen Chihiro är ett sprakande äventyr i Miyazakis drömlika gränsland mellan lek och allvar. Det här är tecknad film i sin renaste form av livlighet, levererad från de dunkla hörnen av mänsklig fantasi. Se den en gång och den sjunker in i ditt hjärta för alltid.
9. Mannen utan minne (Aki Kaurismäki, 2002)
Kaurismäki vet hur man väver ihop en lika delar rolig, ångestladdad och skruvad bildberättelse utan att få en enda tagning att kännas fel. En film som man kan se när som helst.
8. Synecdoche, New York (Charlie Kaufman, 2008)
Manusförfattaren Charlie Kaufman gör i sin regidebut upp med bördan av att ha otympligt stora visioner. Philip Seymour Hoffman spelar den plågade teaterregissören som ägnar hela sitt vuxna liv åt att återskapa New York i en lagerlokal. Allt går så klart åt helvete och vi får vraka i hans misär.
7. Donnie Darko (Richard Kelly, 2001)
00-talets Kultfilm (med stort K). Gick under radarn ett par år innan dvd-försäljningen tog fart. Donnie Darko är en visuellt strålande film, stilbildande i sin bisarrhet och begåvad med ett sällsynt rikt persongalleri. Vem minns inte smygpedofilen Jim Cunningham och hans obehagligt realistiska infomercial-video? Eller Miss Farmer, den moraliserande galenpannan till gymnastiklärare? Vad sägs om metallkaninen Frank? Nej, just det.
6. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)
"Det händer ju ingenting i den här filmen" säger de som inte vet bättre. Jo, det händer massor i den här filmen. Det är en film som låter handlingen utvecklas på egen hand, där karaktärernas tankar, känslor och motiv blir intressanta - och till slut smärtsamt synliga - just eftersom de inte är uppenbara vid första anblick. Det är en film som kräver empati, och den gör ju det på ett så ömt och sensuellt vis att blotta påminnelsen om den lämnar mig rörd.
Plus att den återupplivade Bill Murrays karriär med den värdighet han förtjänat.
5. Amelie från Montmarte (Jean-Pierre Jeunet, 2001)
Röd färg, grön färg. Kanske några av er har tröttnat på Amelies överdrivna gullighet vid det här laget (inte jag), men erkänn då att den höll i sig ett bra tag genom 00-talet. T o m hockeysnubbar blev hänförda av den här löjligt näpna berättelsen. Jag behöver inte beskriva den, känns det som, men om det är någon som mot förmodan inte sett den än: shit alltså.
4. No Country for Old Men (Joel & Ethan Coen, 2007)
En kompromisslös studie av det meningslösa våldet. Ett fokus på människorna omkring, och maktlösheten de står inför. En ondskefull man med Manos: the Hands of Fate-frisyr. En enigmatisk dröm, och sedan en svart ruta. Våldsfilm har aldrig varit så suggestiv och poetisk.
3. Der Untergang (Oliver Hirschbiegel, 2004)
Det tog nästan sextio år, men slutligen var det dags för tyska filmare att själva göra upp med denna historiska skamfläck vi kallar Nazityskland. 'Bout fuckin' time. Bruno Ganz gör en fruktansvärt trovärdig roll som den långsamt kollapsande Hitler under de sista dagarna i bunkern. Jag tror inte jag såg ett enda leende i hela filmen. Kanske när Goebbles barn hälsade på i bunkern och skrek "Onkel Hitler! Onkel Hitler!".
2. Guds stad (Fernando Meirelles, 2002)
En av de våldsammaste platserna på jorden, Rio de Janeiro, får en av de våldsammaste skildringarna i filmhistorien. Här ligger den skoningslösa realismen front and center. Inga hämningar, bara en glödgande tydlig inblick i hur gängsystemet fungerar, och vad gäng gör mot varandra. Det är så ärligt och välgjort och intelligent och spännande att det fan i mig är The Wire-klass på det hela.
1. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michel Gondry, 2004)
Filmen är komplex, både visuellt och handlingsmässigt, men budskapet är så uppriktigt enkelt: vad du än gör, ja, om du så raderar minnet av mig från din hjärna, så kommer du ändå att träffa mig i Montauk, eftersom du och jag älskar varandra.
Hämndfilm med rasande puls. Det är det stora hjärtat inom som driver. Och Oh Dae-su har all anledning att låta impulserna styra.
14. Pans labyrint (Guillermo del Toro, 2006)
Fauner är underliga varelser, och fascister är ena riktiga skitstövlar. Inget undantag i Pans labyrint, som utspelar sig i Francos Spanien och är ovanligt våldsam för en fantasyfilm. Det är förmodligen därför jag gillar den så mycket.
13. The Darjeeling Limited (Wes Anderson, 2007)
Tre bröder åker till Indien för att finna sig själva - eller så tror i alla fall den mest omogna av dem. Det blir slutligen inte som någon av dem tänkt sig, vilket ger upplägg för en massa dråpligheter i denna vimsiga, rörande Andersonfilm.
12. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)
Filmen som fick brottas med Herzogs Grizzly Man om titeln "00-talets bästa dokumentär enligt lönnfet ålänning". Herzogdokun skildrar också galenskap, men The Devil and Daniel Johnston vinner på grund av att den inte ger mig oåterkallelig dödsångest. Man behöver inte vara särskilt intresserad av bipolärsjuke Daniel Johnstons musik för att uppskatta de knäppa bandanekdoterna med Jad Fair, Sonic Youth m.fl. Lika lätt är det att bli rörd av Johnstons ömtåliga inre, som tillåts lysa igenom alla hans dundrande åskmoln av ilska och förtvivlan, eftersom det här är en ärlig film som handlar om att vara människa.
11. Gran Torino (Clint Eastwood, 2008)
Fakta: allt Clint Eastwood gör och säger är coolt. Så om han bestämmer sig för att göra en film som är rolig, uppviglande, sorglig, brutal, ja, allt på samma gång - då blir den det. Plus cool.
10. Spirited Away (Hayao Miyazaki, 2001)
Animesagan om tioåringen Chihiro är ett sprakande äventyr i Miyazakis drömlika gränsland mellan lek och allvar. Det här är tecknad film i sin renaste form av livlighet, levererad från de dunkla hörnen av mänsklig fantasi. Se den en gång och den sjunker in i ditt hjärta för alltid.
9. Mannen utan minne (Aki Kaurismäki, 2002)
Kaurismäki vet hur man väver ihop en lika delar rolig, ångestladdad och skruvad bildberättelse utan att få en enda tagning att kännas fel. En film som man kan se när som helst.
8. Synecdoche, New York (Charlie Kaufman, 2008)
Manusförfattaren Charlie Kaufman gör i sin regidebut upp med bördan av att ha otympligt stora visioner. Philip Seymour Hoffman spelar den plågade teaterregissören som ägnar hela sitt vuxna liv åt att återskapa New York i en lagerlokal. Allt går så klart åt helvete och vi får vraka i hans misär.
7. Donnie Darko (Richard Kelly, 2001)
00-talets Kultfilm (med stort K). Gick under radarn ett par år innan dvd-försäljningen tog fart. Donnie Darko är en visuellt strålande film, stilbildande i sin bisarrhet och begåvad med ett sällsynt rikt persongalleri. Vem minns inte smygpedofilen Jim Cunningham och hans obehagligt realistiska infomercial-video? Eller Miss Farmer, den moraliserande galenpannan till gymnastiklärare? Vad sägs om metallkaninen Frank? Nej, just det.
6. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)
"Det händer ju ingenting i den här filmen" säger de som inte vet bättre. Jo, det händer massor i den här filmen. Det är en film som låter handlingen utvecklas på egen hand, där karaktärernas tankar, känslor och motiv blir intressanta - och till slut smärtsamt synliga - just eftersom de inte är uppenbara vid första anblick. Det är en film som kräver empati, och den gör ju det på ett så ömt och sensuellt vis att blotta påminnelsen om den lämnar mig rörd.
Plus att den återupplivade Bill Murrays karriär med den värdighet han förtjänat.
5. Amelie från Montmarte (Jean-Pierre Jeunet, 2001)
Röd färg, grön färg. Kanske några av er har tröttnat på Amelies överdrivna gullighet vid det här laget (inte jag), men erkänn då att den höll i sig ett bra tag genom 00-talet. T o m hockeysnubbar blev hänförda av den här löjligt näpna berättelsen. Jag behöver inte beskriva den, känns det som, men om det är någon som mot förmodan inte sett den än: shit alltså.
4. No Country for Old Men (Joel & Ethan Coen, 2007)
En kompromisslös studie av det meningslösa våldet. Ett fokus på människorna omkring, och maktlösheten de står inför. En ondskefull man med Manos: the Hands of Fate-frisyr. En enigmatisk dröm, och sedan en svart ruta. Våldsfilm har aldrig varit så suggestiv och poetisk.
3. Der Untergang (Oliver Hirschbiegel, 2004)
Det tog nästan sextio år, men slutligen var det dags för tyska filmare att själva göra upp med denna historiska skamfläck vi kallar Nazityskland. 'Bout fuckin' time. Bruno Ganz gör en fruktansvärt trovärdig roll som den långsamt kollapsande Hitler under de sista dagarna i bunkern. Jag tror inte jag såg ett enda leende i hela filmen. Kanske när Goebbles barn hälsade på i bunkern och skrek "Onkel Hitler! Onkel Hitler!".
2. Guds stad (Fernando Meirelles, 2002)
En av de våldsammaste platserna på jorden, Rio de Janeiro, får en av de våldsammaste skildringarna i filmhistorien. Här ligger den skoningslösa realismen front and center. Inga hämningar, bara en glödgande tydlig inblick i hur gängsystemet fungerar, och vad gäng gör mot varandra. Det är så ärligt och välgjort och intelligent och spännande att det fan i mig är The Wire-klass på det hela.
1. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (Michel Gondry, 2004)
Filmen är komplex, både visuellt och handlingsmässigt, men budskapet är så uppriktigt enkelt: vad du än gör, ja, om du så raderar minnet av mig från din hjärna, så kommer du ändå att träffa mig i Montauk, eftersom du och jag älskar varandra.
Sur
Det här var första och sista gången jag använde mig av Alltvätten, kemtvätteriet på Åland.
De har slarvat bort min fina favoritkavaj.
Gå inte dit om du tycker om att behålla dina kläder!
De har slarvat bort min fina favoritkavaj.
Gå inte dit om du tycker om att behålla dina kläder!
This is heavy
Bara fem år kvar.
Snabb tanke
Vad konstigt Martin Sheen har växt egentligen. Som att hela hans skelett har växt på bredden.
Min åsikt om julen
Kan både ha och vara utan. Så har jag börjat säga om massor. "Kan både ha och vara utan." Tycker det låter sådär skönt avslappnat på något sätt; nonchalant utan att vara likgiltigt. "Säkerhetsbältet då?" "Ah. Kan både ha och vara utan."
Middagskonversation
-Pappa, kan jag ta en julebrygd till maten?
-Nä.
-Nä.
Po Tidholm!
Jag gör mitt bästa för att inte pracka på människor mina kostideal. Det är tråkigt och predikande. Framför allt ocharmigt. "People know what meat is", sa Morrissey en gång. Men jag kan inte parera reaktionerna jag får när jag läser Po Tidholms kulturartikel i gårdagens DN. Po Tidholm är nämligen helt dum i huvudet. Om man ger sig i kast med ett ämne som köttätandet, faktiskt problematiserar det, för att sedan rättfärdiga gärningen med att konstatera, enligt biblisk följdriktighet, att djuren är till för människan - då befinner man sig nog på så satans låg nivå. Istället för att tillföra debatten ett riktigt argument för att äta kött (det börjar bli dags snart) håller han sig till samma gamla sävliga traditionsargument, och som kronan på verket kryddar han det hela med Genesis I eller vad fan det där hårdrockskapitlet heter. Det som gör mig förbannad är alltså att han erkänner det moraliska dilemmat inför köttätandet i en tidningsartikel men gör ett medvetet val att ta den tvivelaktiga sidan, för att man "alltid gjort så".
Kommentaren "Bonzo" säger det bättre, och t.o.m. med ett lite mer sådär härligt cyniskt tonfall:
"Om Pos själsliv inte vore så känslomässigt fördärvat och sinne inte stukat av kognitiva förvrängningar skulle han bli lika förtvivlad som sina barn vid åsynen av de i sina blodpölar liggande lammen - allt för det möra köttets skull och för att imponera på grannarna om sin kokkonst - patetiskt och typiskt för bonnläppsromantik."
Kommentaren "Bonzo" säger det bättre, och t.o.m. med ett lite mer sådär härligt cyniskt tonfall:
"Om Pos själsliv inte vore så känslomässigt fördärvat och sinne inte stukat av kognitiva förvrängningar skulle han bli lika förtvivlad som sina barn vid åsynen av de i sina blodpölar liggande lammen - allt för det möra köttets skull och för att imponera på grannarna om sin kokkonst - patetiskt och typiskt för bonnläppsromantik."
Jag och My
Jag och My blev utkastade från Arkens Nattklubb för att vi gick genom en hemlig dörr.
En ganska odramatisk gest, men vi blev utkastade. Vi gick till ett rum som inte hör till nattklubben.
Med tanke på hur självklar och enkel friheten vi tog oss var, så var det värt det. Konsekvenserna var både överdrivna och onödiga.
Here's someone who stood up!
En ganska odramatisk gest, men vi blev utkastade. Vi gick till ett rum som inte hör till nattklubben.
Med tanke på hur självklar och enkel friheten vi tog oss var, så var det värt det. Konsekvenserna var både överdrivna och onödiga.
Here's someone who stood up!
Jorden går under
"TVÅ GRADER VARMARE OCH HAVET HÖJS SJU METER" står det på löpsedlarna och jag tänker "fan, vad gammalt". Den här nyheten läste jag ju redan -98. Händer det inget annat man kan skriva om?
"Men Gustav, det här är ju en sån nyhet som aldrig blir gammal! Sätt det i perspektiv, tio år är ingenting i slutet av jordens livstid. Och skyll dig själv när du säger att du inte blivit varnad!"
Jaha. Men är det meningen att jag ska bli varnad av kvällspressen då? Det är ju samma tidningar som under 00-talet varnat mig om sars, fågelinfluensa och svininfluensa. Hur många har dött av de här struntåkommorna egentligen? Totalt 10,000 kanske? Av sex miljarder människor? Det är alltså större risk att jag kommer bli stångad i röven av en elefant. Men det skulle dom väl också kunna skriva om: "MYSTISK RÖVSMÄRTA KAN VARA ELFENFISTNING". Och kommer ni ihåg löpsedeln efter 9/11? "HELA VÄRLDEN HÅLLER ANDAN" stod det. Ja, klart att alla var chockade, men vadå "höll andan"? Trodde nån att antingen USA eller bin Ladin skulle gasa hela världen med biokemiskt gift? Och att det var bäst att man höll andan? Hahaha, puckotidningar!!!!
Närå, jag kan inte ta dem på allvar, inte ens när de tar i så dom spricker. Jag tänker skeptiskt per automatik, vadå havet höjs sju meter? Över hela världen? Eller bara i Norra ishavet? Jag kan inte geografi och världstopografi.
Vem ska man bli varnad av? Forskarna verkar oeniga. Ska man lyssna på opportunist-as som Al Gore? Är man inte lite klentrogen om man inte ser vad som egentligen driver honom? Hans lilla miljökampanj är ju enda anledningen till att han har råd med 20rumsvilla och jetflygplan (som tillsammans konsumerar mångfaldigt mer energi än genomsnittsamerikanens bruk).
Jag kan bara min magkänsla, och den säger ingenting. Absolutely fuck all!
Började tänka på filmen 2012 och den där obehagliga känslan man får när man börjar ogilla någon man tidigare tyckt om. Som John Cusack.
Det går inte längre, John Cusack. Inte sedan ditt samarbete med Roland Emmerich.
"Men Gustav, det här är ju en sån nyhet som aldrig blir gammal! Sätt det i perspektiv, tio år är ingenting i slutet av jordens livstid. Och skyll dig själv när du säger att du inte blivit varnad!"
Jaha. Men är det meningen att jag ska bli varnad av kvällspressen då? Det är ju samma tidningar som under 00-talet varnat mig om sars, fågelinfluensa och svininfluensa. Hur många har dött av de här struntåkommorna egentligen? Totalt 10,000 kanske? Av sex miljarder människor? Det är alltså större risk att jag kommer bli stångad i röven av en elefant. Men det skulle dom väl också kunna skriva om: "MYSTISK RÖVSMÄRTA KAN VARA ELFENFISTNING". Och kommer ni ihåg löpsedeln efter 9/11? "HELA VÄRLDEN HÅLLER ANDAN" stod det. Ja, klart att alla var chockade, men vadå "höll andan"? Trodde nån att antingen USA eller bin Ladin skulle gasa hela världen med biokemiskt gift? Och att det var bäst att man höll andan? Hahaha, puckotidningar!!!!
Närå, jag kan inte ta dem på allvar, inte ens när de tar i så dom spricker. Jag tänker skeptiskt per automatik, vadå havet höjs sju meter? Över hela världen? Eller bara i Norra ishavet? Jag kan inte geografi och världstopografi.
Vem ska man bli varnad av? Forskarna verkar oeniga. Ska man lyssna på opportunist-as som Al Gore? Är man inte lite klentrogen om man inte ser vad som egentligen driver honom? Hans lilla miljökampanj är ju enda anledningen till att han har råd med 20rumsvilla och jetflygplan (som tillsammans konsumerar mångfaldigt mer energi än genomsnittsamerikanens bruk).
Jag kan bara min magkänsla, och den säger ingenting. Absolutely fuck all!
Började tänka på filmen 2012 och den där obehagliga känslan man får när man börjar ogilla någon man tidigare tyckt om. Som John Cusack.
Det går inte längre, John Cusack. Inte sedan ditt samarbete med Roland Emmerich.
Bättre
Nätet fungerar lite bättre nu när jag tryckt in nätverkssladden ordentligt.
Jag hatar mitt Internet
Imorse lade det ner helt och hållet.
Har nu skrivit en massa saker till Robert på msn utan att ha fått svar. Varje gång jag frågar om han fått det jag skrivit svarar han "haha!", som att jag skämtat.
Det är samma sak när jag skriver med Ludde.
Antingen failar mitt msn på daglig basis eller så jävlas Robert och Ludde helt enkelt med mig.
Isåfall har dom hittat min ömma punkt.
Tålamodet.
Jag har fan i mig inget sånt.
Har nu skrivit en massa saker till Robert på msn utan att ha fått svar. Varje gång jag frågar om han fått det jag skrivit svarar han "haha!", som att jag skämtat.
Det är samma sak när jag skriver med Ludde.
Antingen failar mitt msn på daglig basis eller så jävlas Robert och Ludde helt enkelt med mig.
Isåfall har dom hittat min ömma punkt.
Tålamodet.
Jag har fan i mig inget sånt.
Äh
Hur ska man orka flyttstäda och plugga på två tentor efter det Showtime gjorde mot Hank Moody och Dexter Morgan i söndagens säsongsfinaler av Californication och Dexter? Känner mig mentalt kantstött.
Om film
Ernst Billgren sa en gång att man kunde välja vilken bildruta som helst från Kurosawas "De sju samurajerna" och det skulle vara ett mästerligt fotografi.
Ligger i soffan och kollar på Hitchcocks "Rebecca" och tycker samma sak.
Fantastiskt spel mellan ljus och skugga.
Otrolig bildkomposition.
Undrar vem av Hitchcock och Kurosawa som skulle vinna i en snoppmätartävling.
Ligger i soffan och kollar på Hitchcocks "Rebecca" och tycker samma sak.
Fantastiskt spel mellan ljus och skugga.
Otrolig bildkomposition.
Undrar vem av Hitchcock och Kurosawa som skulle vinna i en snoppmätartävling.
Favorit i repris
00:15 och framåt.
Sångaren. Sångaren helt enkelt.
